Jeanette Vall
Trots min torftiga utrustning som bestod av en presenning och lite mat, kände jag mig förberedd på att vara ensam. Det var spännande att få umgås med sina tankar under tjugo timmar. Och känslan av att vara trygg i sig själv – den är skön att upptäcka!
“Där fick vi stanna i tjugo timmar. Laga mat själv. Bygga skydd. Och ta hand om sig själv. ”
Jag pluggade på Stockholms universitet när jag kom i kontakt med Lottakåren för första gången. Det måste ha varit i samband med kännedomen om det fasansfulla som hände i Liberia. Jag tänker på kvinnoförtrycket och de systematiska våldtäkterna som användes som vapen. Jag kunde inte stoppa kriget eller blåsa bort deras minnen, men jag tänkte att jag kan ju åtminstone göra något här hemma. Jo, jag vill vara aktiv och göra något för samhället. Göra något på riktigt. Jag har ju den tiden! Det känns bra för mig och det känns vettigt och värdefullt.
Massor av kunskap och ett stort nätverk
Min valda väg är som stabslotta inom Hemvärnet. Det passar mig perfekt. Jag gillar att hålla koll och planera. Det har varit många roliga år och jag har träffat så himla mycket människor. Vänner som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Jag har gått ett stort antal utbildningar och alla har överträffat mina förväntningar. Det har också visat sig att jag har haft nytta av mina utbildningar för min mission, för att de har varit så specifikt anpassade. Visserligen övar vi för något som vi inte vill ska inträffa, men det känns skönt att veta att jag kan hjälpa till om det händer något. Jag har vänner som hjälpte till vid Tyrestabranden och jag känner andra som har suttit på UD och varit samtalsstöd. Bland annat hjälpte de till att svara på frågor, när oroliga anhöriga försökte spåra sina familjer, som kom på flykt från krigets Libanon.
Ensamma vargen med en ekorre
Ett starkt minne är den gången jag gick GB-Led. Vi skulle göra en övning som heter Ensamma vargen. Det hela går ut på att man ska få tid över att fundera kring sig själv och sina egenskaper som ledare. Så ut i skogen med oss. Vi blev utplacerade en och en med var sin presenning, som vi skulle göra nattskydd av. Där fick vi stanna i tjugo timmar. Laga mat själv. Bygga skydd. Och ta hand om sig själv. Vi fick också någon uppgift som vi skulle lösa. Det var helt tyst. Det enda jag hörde den natten var en räv och min närmaste granne var en ekorre som tyckte att det var jag som störde.
Att övervinna sig själv är mod
För många på utbildningen var det första gången som de var helt själva under så lång tid. Jag tror att många tyckte det var lite läskigt. Men jag var inte rädd. Jag har ju gått en del utbildningar så jag var väl förberedd. Och den känslan att det här går bra. Den är skön. På morgonen samlades vi alla till frukost för att dela våra erfarenheter. Det var spännande att höra om vad andra hade funderat på där ute i skogen. En tjej var mycket, mycket stolt. Hon hade bott alldeles intill ett grävlingsgryt. Och grävlingar är något som hon är fanatiskt rädd för. Att utmana sig själv på detta sätt får dig att växa som människa. Du klarar mer än du tror!
