”Engagemanget i lottakåren är min identitet”

– Det var en mamma till en av mina elever som bjöd med mig, då hette det Branteviks lottakår. Och det blev ju så rätt, säger Mona Burman som bor i Simrishamn med sin man. Tillsammans har de tre utflugna barn. 

I yrkeslivet har hon varit mellanstadielärare och har alltid älskat sitt arbete. Hon vikarierar faktiskt fortfarande på en skola i närheten, trots att hon snart fyller 77 år. Lotta blev hon 1980 eller 1981, och det dröjde inte länge förrän hon också blev kårchef.

– Den dåvarande kårchefen blev sjuk, så efter bara ett par år blev jag styrelsemedlem och kårchef ganska snart efter det. Sedan ändrades kåren till Simrishamns armélottakår 1995.

Varför var lottakåren så rätt just för Mona Burman? Själv säger hon att det handlar om två saker:

– Jag har alltid varit fosterlandsvän och hållit Sverige, kungahuset, flaggan och kyrkan väldigt högt, det är jag fostrad till av min morfar och mina föräldrar. Men jag är även idealist, efter min pappa. Det innebär att jag ställer upp på det jag tror på. Därför har jag alltid känt mig väldigt hemma i lottarörelsen. Medlemskapet betyder egentligen allt, det är min identitet.  

Är det till och med en starkare identitet än att vara lärare? 

– Det var en svår fråga, men ja, att vara lotta står över allting annat, säger Mona som efter snart 40 år på kårchefsstolen har tänkt lämna över till någon yngre förmåga kommande år.  

– Som de flesta andra kårer har vi haft svårt att rekrytera nya unga medlemmar, men i fjol och förfjol har det vänt. Så nu tänker jag sitta något år till och sen tar någon yngre över. Vi har lottor som skulle passa, säger Mona.

Skillnader mellan förr och nu

Monas många år på posten signalerar samtidigt den utmaning många kårer har haft att inte bara få in nya medlemmar utan även få dem att engagera sig i styrelsearbete och andra roller. Frågan är om människor hade mer tid för 30–40 år sedan än vi har idag? Men den teorin avvisar Mona:

– Jag jobbade också heltid och hade tre barn att ta hand om, så inte hade jag mer tid precis. Jag tror snarare att man hade ett annat sätt att se på detta att engagera sig i föreningslivet.  

Apropå en annan tid fanns det också andra roller och avtal för den tidens lottor. Mona Burman har under sin långa karriär haft avtal som expeditions- och stabsotta i Hemvärnet, men hon började som ”barnvårdarinna”, en roll som fanns på den tiden hon gick med. 

– Då skrev man avtal med Försvarsmakten och hade i uppgift att ta hand om barnen till de lottor som blev inkallade. Så jag var på kurser och fick lära mig hur man skulle göra. Ett scenario var exempelvis att jag skulle åka runt och hämta upp 8–10 barn i bilen. Jag vet inte riktigt hur det skulle gå till, men det fick jag väl lösa på något sätt, skrattar Mona. 

Att hon stannat som kårchef i närmare 40 år beror förstås inte bara på rekryteringssvårigheter, utan på att det varit så roligt och stimulerande, menar Mona som för övrigt vill tona ner kårchefens och sin egen betydelse.

– Det är en fantastisk förmån att ha en styrelse och lottakamrater som jag bara älskar, det är en lycka att få jobba och planera tillsammans med dem. Det är väldigt givande att arbeta över åldersgränser och med olika erfarenhet. Att vara  kårchef är inte så speciellt, utan vi är ett team. Jag skulle inte kunna göra det som sekreteraren gör, eller kassör, presslotta, infolotta. Var och en sköter sitt och det gör kanske att vi fortfarande har den där geisten kvar! 

Viktigast att öka försvarsviljan

Engagemanget har alltid varit starkt, inte bara för Mona Burman utan för hela Simrishamns armélottakår, som är väldigt delaktig i lokalsamhället med allt från studiebesök och föredrag till anordnandet av Nationaldagen och information under beredskapsveckan v39.

– Den veckan sammanfaller med Krämaremarknad och Äppelskruttdag i Simrishamn. Då informerar vi om egenberedskap och Sköt dig själv-kurserna.

Just att informera och stärka allmänhetens försvarsvilja tycker Mona är lottakårens viktigaste uppgift. 

– Hela folket måste känna viljan att försvara landet och vara medvetna om det på ett sätt som vi svenskar inte har varit på 200 år. Det ser jag som vår största uppgift, att göra försvaret synligt, skapa folkförankring och få människor att känna att de vill försvara landet. Det är också det vi gör när vi står på stan under Krämaremarknaden och berättar att vi finns, och att alla kan ha en uppgift oavsett ålder och förmåga.

Kännedomen om Lottakåren tycker Mona också är stor i Simrishamn med omnejd, trots att det inte finns något regemente i närheten. Det tror hon beror på att de syns och hörs mycket, och att de senaste årens kriser och omvärldshändelser satt ljuset på behovet av både kris- och krigsberedskap.

– Det blir allt ovanligare att vi får frågan ”finns lottorna fortfarande?” Jämfört med för tio år sedan har människor mycket mer kunskap om vad vi gör. Samtidigt är det lättare att ”sälja in” krisberedskapen, det är sådant som folk har närmare sig, medan avtal med Försvarsmakten känns mer främmande.

Vad skulle hon säga till någon som funderar om Lottakåren är något för dem?

– För det första tycker jag det är värt att försvara vårt land och vår demokrati. För det andra, när världen ser ut som den gör behöver vi ändå kunna ta hand om oss själva med egenberedskap, även om det inte blir krig eller kriser just här, säger Mona och fortsätter:

– Sedan är det den fantastiska kamratskapen vi har i Lottakåren, det är väl något som alla vill ha, gemenskap? Att tillsammans med andra kvinnor kämpa för sådant vi tycker är viktigt, det tycker jag är jättestort..

Lottakåren har haft perioder med lågt intresse och svårigheter att rekrytera nya och yngre medlemmar, men nu är det ett stort intresse, så Mona Burman ser positivt på framtiden för lottarörelsen. 

– Jag är övertygad om att våra nya, unga lottor, med hjälp av vår erfarenhet och stöd, kommer att fortsätta vår gärning. Det känns fantastiskt att få vara en länk i en så lång och stabil kedja. 

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken