”Tornsvala” med över 50 år i lottarörelsens tjänst

Det började redan första dagen på gymnasiet, 1970, då alla i klassen fick berätta vad de hade gjort på sommarlovet. En klasskamrat berättade att hon varit på lottaskola och lärt sig en massa saker, bland annat att skjuta med pistol.

– För en 16-åring lät ju det inte riktigt klokt. Men jag blev nyfiken och under hela första året på gymnasiet pratade vi mer och mer, så till sommaren var vi åtta tjejer i klassen som åkte iväg till Bungeskolan på Gotland. Där var jag tre år i rad, berättar Lilian Linnér som bor i Linköping och är medlem i Östgöta-Tjust lottakår. 

Utbildningen på Gotland ingick i ett förband som hette Lomos, luft- och markobservationssystem. 

– Lomos känner kanske många till som det man förr kallade ”tornsvalor”, alltså lottor som stod i torn, observerade flygplan och rapporterade ner till en central. Det var den utbildningen jag gick då, som kallades LGC, Luftförsvarsgruppcentral, berättar Lilian. 

Men så en tid efter murens och Sovjetunionens fall började Sverige som bekant banta försvaret kraftigt, och det hörs en tydlig besvikelse i Lilians röst när hon pratar om det.

– Då la man även ner Lomos och allting försvann under fötterna på en. Vi fick erbjudande om att gå med i Hemvärnet, men det kände jag inte för just då. Istället rekommenderades vi att utbilda oss till FRG, Frivillig resursgrupp, genom Civilförsvarsförbundet. Då blev det ett mer lokalt engagemang eftersom det är Linköpings kommun som använder sig av oss.

Och kommunen är väldigt aktiv med att ta hjälp av FRG, enligt Lilian:

– Ja, de brukar säga att på fredagar klockan fyra har vi ingen annan att ringa till utom er när det händer saker. De vill ha oss till många olika uppdrag, både planerade och oplanerade. Bland annat hjälper vi till vid Valborg, skolavslutningar, nollningar och annat när det är många ungdomar som rör sig på stan. När det uppstår en kris ska vi upprätta så kallade trygghetspunkter dit folk kan bege sig, om till exempel värme eller vatten skulle slås ut. 

Från Flygvapnet till flygledarassistent

Engagemanget i Lomos och Svenska Lottakåren var också något som ledde fram till Lilians yrkesval och är tätt sammanknutet med det.

– När jag var med i Lomos tillhörde vi Flygvapnet, men de har inte haft några frivilliga lottor under nedmonteringen av försvaret. Nu börjar det komma tillbaka, men nu är jag för gammal. Samtidigt har det lett till att jag valde mitt yrke. Det fanns ju inga yrken i det militära som var öppna för kvinnor när jag var ung, så det närmaste civila yrket inom flyget var flygledarassistent. Så jag sökte till det och kom in, och sedan har jag arbetat där i hela mitt yrkesliv, på Norrköpings flygplats, berättar Lilian som fyller 70 samma år som lottarörelsen fyller 100.  

Men hon är inte för gammal för att delta i övningar som stabsassistent, bland annat så sent som 2020 då hon var med på MSB:s totalförsvarsövning i Kiruna. Då övade Sverige, Norge, Finland och Ryssland krisberedskap tillsammans. 

– Vi övade för en eventuell kris eller händelse i Norrland. Där finns det inte så stora resurser så vi samövade brand, räddning och så vidare med polis och räddningstjänst. Men numera är det nog inte aktuellt för Ryssland att vara med. 

Lilian Linnér lyfter också fram Lottakårens alla utbildnings- och utvecklingsmöjligheter som har varit väldigt värdefulla både i yrkeslivet och det civila livet. 

– På mitt jobb var det bara flygledare som fick möjlighet att fortbilda sig, men via Lottakåren har jag fått utbildning i ledarskap, organisationskunskap, krisberedskap som är väldigt aktuellt, sjukvårdsutbildning, brand och räddning. Dessutom helt gratis, med kost, resor och logi – ja, förutom årsavgiften för medlemskapet förstås. 

En del av familjen

Förutom engagemanget i FRG är Lilian engagerad i Lottakårens Stabspool som civil stabsassistent. Hon har även arbetat en del med rekrytering och information inom lokala lottakåren. Den enda period då engagemanget varit lite mindre var under åren som småbarnsförälder. 

– Då åkte man inte iväg på kurser i flera veckor, men så fort det funnits tid över har jag tagit upp det igen, berättar Lilian som alltså varit med i Svenska Lottakåren i mer än hälften av kårens 100 år.

Det är tydligt att medlemskapet betyder oerhört mycket, inte bara för alla utbildningar, utan kanske framför allt för den starka gemenskapen.

– Man ser de här ”gubbarna” som gjort lumpen tillsammans, att det är mycket lumparhistorier och gemenskap. Det är precis likadant inom Lottakåren, det har jag märkt när jag varit med som instruktör. När de här unga tjejerna åker hem efter 14 dagar har de knutit livslånga band. För min egen del känns det som en del av familjen.

Det för oss in på det Lilian tycker är det viktigaste med Lottakåren: att ge unga tjejer ”något att sätta tänderna i”, som hon uttrycker det.

– Tjejer växer otroligt mycket inom Lottakåren. Man får öva och träna på saker som man aldrig någonsin hade trott att man skulle göra. Det blir också en väldigt stark laganda eller ”teambuildning”, att hjälpas åt som ett lag. Så känner man ju inte i skolan till exempel, säger Lilian. 

Gemenskap över generationsgränser

Samtidigt finns det ett stort värde i umgänget mellan olika åldrar och generationer, påpekar Lilian:

– När jag var 16 år hade vi kvinnor som var 40 på grundkursen och vi hade så kul ihop så det var inte klokt. Jag vet inte om vi klev upp ett snäpp och blev äldre och de blev yngre. Det är samma sak vid stora övningar, det är ett väldigt stort åldersspann vilket är fantastiskt roligt och givande.

Lilian Linnér kan förstå att många tjejer tvekar och undrar om lottakåren eller det ”gröna livet” överhuvudtaget, men hon vill verkligen uppmuntra fler att våga testa, till exempel genom att gå en prova-på-vecka.

– Det är särskilt bra för dem som är sugna på att göra lumpen men kanske inte vågar. Lottakåren är en jättebra inkörsport då man får prova och få lite försmak på lumparlivet. Om man är frisk så klarar man det här, det är inga konstigheter. Jag förstår att det finns många som vill inte göra lumpen, men jag tror mer att det beror på att man inte vågar. Om alla tjejer var tvungna att göra värnplikten skulle de vara superlyckliga efteråt! 

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken