Beredd och rädd – och stolt! | Svenska Lottakåren
Hoppa till huvudinnehåll

Beredd och rädd – och stolt!

Jag var ute och seglade när oroande rapporter om bränder fyllde radionyheterna. Så fick jag via mail fick för¬frågan om jag var tillgänglig att hjälpa till. Familjen snabbseglade runt Åland och styrde kosan hemåt. För det kändes självklart att bidra i samhället. Jag tycker att jag har fått så mycket input via utbildningar och samvaro i Lottakåren, så jag blev verkligen glad att bli tillfrågad och kunna få ge tillbaka.

Någon dag senare kom en telefonförfrågan från Lottakåren med en mer exakt för­frågan. Dagen efter kom samma fråga från Gävleborgs länsstyrelse. Och tredje dagen kom slutgiltig kallelse. Jag kastade mig in från landet, packade och fyra timmar senare satt jag på tåget till Ljusdal. Väl där möttes jag av trevlig lotta med bil. Blev körd till en stuga på en campingplats som jag delade med 4-6 andra personer. Jag kan lova att öronproppar var livsnöd­vändiga!

Morgonen efter började mina pass i inpasse­rings­kontrollen. Jag hade kanske hoppats på ett lite mer krävande uppdrag, där min stabsassistentutbildning kunde komma till nytta och jag utvecklas. Jag förstod dock snabbt att jag var vinnaren, som fick träffa alla dessa hjältar som slet i branden.

De första dagarna var jag skakad av att se hur totalt slut de var när de kom tillbaka efter sina pass! Jag fick också en inblick i vad de gjorde och hur läget var. Så många fascinerande och fantastiska individer som bidrog. Vissa kommer jag att bära med mig för livet. Ett exempel är Björn som krossade alla mina fördomar – från att nästan stoppat honom i inpasseringen (smutsig med slafsiga kläder) så växte han till en av de stora personligheterna! Han åkte dit i sin gamla husbil för att hjälpa till och fick efterhand utrustning av kamrater och de fantastiska Röda Korset-personerna. Mindre rolig var kanske den överförfriskade pokerspelaren som kört från Stockholm och tagit sig in i tältlägret för att hjälpa till (mitt i natten).

Färila skola inringades och gjordes till skydds­objekt, därav inpasserings­kont­rollen. Journalisterna var bland de tuffaste att avvisa – de hade tusen skäl för att få komma in. Presscentret utanför grindarna var inte tillräckligt intressant. Desto roligare var det när kronprinsessan Victoria och prins Daniel kom och hälsade på.

På området fanns sju-åtta staber, en mat­sal där vi alla fick god mat som var tillagad i Ljusdal och Bollnäs. Logistiken att få ut mat till alla aktiva var krävande. Platser bestämdes, men ibland hade perso­nalen (och branden) förflyttat sig och maten hittade inte fram. De sista dagarna var man också lite orolig för konkurrens av björnar som flydde brand­området! På skolområdet byggdes också upp en tältcamp med professionella tält. Där ställdes sängar in och till och med luftkonditionering fanns. Tält med tvättmaskiner och torkmöjligheter fanns också, och många bajamajor. I en simhall som stängdes för allmänheten fick alla duscha och tvätta sig. På området bodde brandsoldater, trafikverkare, hemvärnare, viss stabspersonal med flera. Det fanns ytterligare två platser med mindre förlägg­ningar i trakten.

Jag blir fortfarande rörd över hur lokalbe­folkningen ställde upp! Insamlingar startades av privatpersoner och togs över av Röda Korset. I Färilafolkan (Folkets hus) fanns allt du kan komma på, att hämta för oss inblandade. Tror att även de evakuerade fick tillgång till varorna. Det fanns allt från vätskeersättning, hygien­artiklar, kuddar och kläder, till mat och godis. Så otroligt uppskattat och fick snabbt namnet ”Lilla Ullared”. Tror vi alla åt mer godis än någonsin.

När jag packade var det drygt 30 grader och shorts och linnen fyllde väskan. Det var hett i inpasseringstältet och vätske­ersättningen kom till nytta. Efter några dagar kom det efterlängtade regnet – och som det regnade! De visade sig att vårt tälttak inte var gjort för vatten. En presenning över löste det värsta. Sedan kom även kylan, men långärmad varm tröja och jacka fanns inte i min packning. Goda kamrater och filtar förbättrade situationen, men det var längesedan jag frös så.

Även andra anpassningar krävdes. Arbets­passen var halv sju till halv sju. Första dagen fanns ingen på natten. Två lokala förmågor åkte hem och sov en stund och kom sedan tillbaka till elva och tog över för natten, när jag åkte hem. Att jag stannade till elva passade eftersom jag inte hade någon transport till boendet förrän då. Jag hade tänkt sitta och läsa lite, men självklart var uppdraget viktigare. Ni som känner mig vet också att något av de tuffaste för mig är att gå upp klockan fem. Jag raglade till duschen ett par hundra meter bort och var klar för avfärd klockan sex.

En av de sista dagarna fick jag en special­tur genom de brända områdena. Det såg inte alls ut som jag trodde. Kraftledningsgatorna var svartbrända, men i övrigt stod de svartbrända träden kvar med ganska friska toppar. Det var när dessa toppar föll, som det blossade upp nya brasor. Jag fick lära mig att det brann ett par meter ner i marken. Det bildas glödhål där man risker att försvinna ner. Trädenas rötter är avbrända och stammarna faller lätt vid vibrationer eller vind. Och eftersom de inte sitter fast, så ramlar de ljudlöst. Det är ett långsiktigt och farligt röjningsarbete som väntar.

 

Text av Carina Nyholm, först publicerad i Sollentuna lottakårs medlemsblad Varma kårar