”Det är en otrolig känsla att gå i mål”

Erica Rylén gick med i Lottakåren 2024 och har därefter hunnit med både GU-F (Grundutbildning för frivilliga), i mars 2025, och stabsassistentutbildning som klev klar i september. En del av inspirationen kommer från den närmaste familjen:

– Sambon är med i hemvärnet, sonen är engagerad i FVRF Ungdom* och det började bli dags för min dotter att mönstra. Så det har varit aktuellt för många i familjen, samtidigt som nu när barnen är äldre finns det mer tid och möjlighet. Läget i världen har också bidragit till att jag ville engagera mig, berättar Erica Rylén som bor i Norrköping, är 45 år och jobbar som intendent på utbildningskontoret. 

Även om målet med GU-F-en var att kunna få en specifik befattning var Erica nyfiken på det som hon själv inte har gjort – värnplikten: 

– När vi besökte min son när han var på en sommarverksamhet fick vi en inblick och då kände jag att det var lite synd att inte få prova på det där.

Men med GU-F har hon ändå fått göra ”värnplikt light”, något hon beskriver med stor glädje och entusiasm:

– Vi hade en slutövning där vi sov ute i fält i två dygn, det var långa marscher och vi blev utsatta för ett angrepp på natten. Det är något jag aldrig har upplevt tidigare. Så trött har jag aldrig varit, men samtidigt är det en otrolig känsla att gå i mål tillsammans med gänget efter de här dygnen. 

Mer tillit till sig själv

Vapenhantering är troligen det som är mest nytt och obekant för många. Så var det för Erica också:

– Jag har skjutit med luftpistol i unga dagar men aldrig hanterat ett så här stort och tungt vapen, det var ju det mest främmande momentet för min del.

Erica kan inte påstå att vapenhanteringen var ”kul”, däremot var det en tillfredsställelse att nå den punkt där hon kände sig trygg med vapnet.

– Det var mer skönt att uppleva framsteg, att skotten börjar sitta och när man till slut klarar kompetensprovet.

Överhuvudtaget är det givande att upptäcka att man klarar mer än man tror, säger Erica:

–  Man fick ju se vem man är utan den sömn och mat man är van vid, samtidigt som du utmanas fysiskt och psykiskt. Att det faktiskt funkar bra ändå, något som ger en större tillit till sig själv.

25 personer i samma sovsal 

På GU-F-utbildningar kan förhållandena variera, en del bor i enkelrum, andra i mindre grupper. Ericas grupp var omkring 25 personer och alla bodde i samma sovsal. Men det var inget Erica upplevde som jobbigt.

– Vi hittade vi väldigt snabbt en styrka och trygghet hos varandra. I början styrde vi upp scheman för till exempel när tjejerna och killarna skulle duscha. Men ganska snabbt blev det mer flexibelt utifrån behoven – den som behövde duscha gjorde det. Det var en sådan respekt i gruppen och det blev så naturligt att sova, duscha, borsta tänderna tillsammans, berättar Erica.

Drillade i att erbjuda hjälp – och ta emot hjälp

Blandningen av olika åldrar, yrken och erfarenheter var både speciell och värdefull, tycker Erica:

– Jag får ibland höra av omgivningen att ”vad kul det låter, men det där är ingenting för mig”, och det vet jag inte om jag kan hålla med om när jag såg bredden i vår grupp, där den yngsta var 19 och den äldsta en bit över 50. Så jag skulle säga att de är något för alla, om man nu vill. 

Mixen av kunskaper och yrken är också en stor fördel för stödet och styrkan i gruppen: 

– Någon tyckte att skjutbanan var jobbigast, någon annan att sjukvårdsmomenten, CBRN-momentet** eller att sy på kragspeglarna var det tuffaste, men de som hade erfarenhet på skjutbanan blev ett jättestöd för oss andra, och omvänt när det var andra moment. Så man inser verkligen styrkan i en grupp, berättar Erica. 

Detta att hjälpas åt och ta tillvara allas förmågor är en värdefull insikt och inställning att ha med sig i det civila livet och vardagen lite mer, enligt Erica.

– I det civila livet tror jag det är vanligt att tänka att man ska lösa allt själv, men här drillade oss instruktörerna i att ”är du klar, då går du och erbjuder din hjälp till en kamrat”. Att man hade den blicken, om jag blir klar snabbt – då tittar jag om det är någon som verkar ha det lite svårare. Det betyder inte att den som är långsam inte duger, utan det är målet som räknas och det når vi snabbare om vi hjälps åt. Nästa gång kan det vara jag som behöver hjälp.

Ericas tips på förberedelser

Inför GU-F-en förberedde sig Erica med hjälp av tips från familj och vänner med militär erfarenhet.

– Det var dels lite fysiska förberedelser eftersom jag visste att det är ett högt tempo och fysiska utmaningar. Vapenhanteringen kan vara tuff om man som jag är tjej och inte så lång, så jag fick råd att träna axlar och rygg lite extra. Kursledningen tryckte på att det är ett högt tempo och det kommer att krävas mycket av dig. Men det var ju det som lockade mig, att det skulle vara en utmaning och att få prövas.

Efter sin GU-F gick Erica stabsassistentutbildningen i september enligt planen. Hon har även gjort sin hemvärnsintroduktion och fått sin placering i Norrköping. Med en familj där flera är engagerade i försvaret på olika sätt, kan man förvänta sig en stolthet över hennes resa.

– Ja, de tycker att det är kul att även jag har tagit steget. Det är roliga diskussioner hemma nu – och en större förståelse för varandra. Om jag ska sammanfatta min GU-F så är jag otroligt nöjd med den. Det var utmanande, det var precis det jag hade ställt in mig på. Men vi var en fantastisk grupp och hade fantastiska instruktörer. Man kom väldigt fort in i det och bara litade på processen – nu är jag här, nu kör vi! 

* Flygvapenfrivillig ungdom.
** Hantering av hot/risker kopplade till kemiska, biologiska eller andra farliga ämnen.

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken