En pionjär i Försvarsmakten – med hjärtat i Lottakåren

Elisabeth Schimann är 61 år och bor på Mörkö i Stockholms södra skärgård. Till vardags är hon kriminalpolis med fokus på organiserad brottslighet i Södertälje. Med tanke på alla hennes engagemang i både lottakåren och Försvarsmakten kan man undra hur hon hinner med sitt civila yrke. Men vi tar det från början.

Redan runt 16–17-årsåldern, omkring 1979, gick Elisabeth med i Lottakåren. Kalla kriget rådde fortfarande och Sverige var neutralt och alliansfritt, vilket betydde att vi skulle bli tvungna att klara oss själva i en krigssituation.

– Så vi behövde frivilligpersonal som kunde gå in och stötta totalförsvaret, och jag ville inte gå ner i ett skyddsrum och vänta på att ”bli räddad”. Jag ville veta vad jag skulle göra, veta att jag hade utrustning, min egen skyddsmask, vapenutbildning och tillhörighet i en organisation, berättar Elisabeth, som samtidigt väntade på att Försvarsmakten skulle öppna upp för kvinnor. När de gjorde det mönstrade hon och gjorde sin frivilliga värnplikt i flottan.

– Sedan var jag aktiv inom Försvarsmakten, jobbade på frivilligsidan som instruktör och skulle börja på officershögskolan. Men eftersom många befattningar fortfarande var stängda för kvinnor började jag fundera på att göra något annat, för jag ville ju vara på ett mindre fartyg, men det fick man inte som kvinna – det låter ju helt barockt när man tänker på det nu, säger Elisabeth.

Det blev istället polisutbildningen. Ironiskt nog ändrade Försvarsmakten sina regler och öppnade upp alla yrken för kvinnor strax efter att hon börjat på Polisskolan. 

– Men det blev bra ändå, jag fick det bästa av två världar – ett roligt och utvecklande yrke samtidigt som jag kunde fortsätta utvecklas och jobba i Försvarsmakten.

Viktigt med en organisation för kvinnor

Men varifrån kom den där ursprungliga starka viljan att delta i försvaret, skaffa sig en egen beredskap? Kanske till viss del från föräldrarna. Båda var från Österrike och pappan, född 1918, tjänstgjorde i Tjeckoslovakien under kriget. Elisabeths mamma föddes 1936 precis när nazisterna tagit över, och upplevde kriget som barn i Wien. 

– Det de berättade och det jag såg och hörde när jag hälsade på släkten i Österrike gjorde att jag ville ha mer kontroll över vad som händer, ha en utbildning och inte vara så hjälplös. Men jag tror att det också är en stark känsla jag har haft i mig själv, att som tjej få vara med i den här mansdominerade världen och kunna påverka.

Det är tydligt att Elisabeth Schimann ända sedan tonåren kämpat för att slå upp dörrar för kvinnor och få vara med i det som länge har varit ”männens domäner”. Men trots, eller kanske på grund av, detta tycker hon att Lottakåren är enormt viktig just för att det är en organisation bara för kvinnor.

– Jag gick med dels för att det känns tryggt att vara med kvinnor i den här typen av verksamhet, dels för att kunna få ta plats som kvinna i en mansdominerad värld och känna stödet från min egen organisation. Det är också en anledning till att jag fortfarande är kvar, för att just kvinnor ska få ta plats och för att det är viktigt att vi blandar män och kvinnor för att bli så starka som möjligt.

Ett stort plus på cv:t

Genom åren har Elisabeth Schimann gått en rad olika utbildningar både inom Lottakåren och Försvarsmakten, bland annat ledarskapsutbildning i flera steg, befälsutbildning, demokratiutbildning och även utbildning till instruktör inom FN:s resolution 1325 om jämlikhet och jämställdhet.

Elisabeths utbildningar och långa engagemang i Lottakåren har även öppnat många dörrar och varit en viktig merit, inte minst när hon ansökt om utlandstjänstgöring. Särskilt utbildningen om FN:s resolution 1325 har varit ett stort plus när hon ansökt om att få tjänstgöra utomlands. FN-resolutionen har även stärkt Elisabeths övertygelse om hur viktigt det är att involvera kvinnor både vid kriser och återuppbyggnaden efter en konflikt:

– Ja, det är en stark upplevelse, framför allt när jag tjänstgjort i Bosnien, men även i Sudan och Sydsudan, att kvinnor alltid är offren och de som förväntas ta hand om barnen och skydda familjen medan männen har tagit med sig skyddsmasken och bössan och gått ut i kriget.

Ett stort steg var att se våld och sexuellt våld mot kvinnor som krigsbrott, men ytterligare en viktig aspekt är att få med kvinnorna i återuppbyggnaden.  

– När man pratar om hur man ska bygga upp samhället har det nästan aldrig varit kvinnor runt förhandlingsbordet. Så när jag själv har varit ute har jag sökt mig till brunnen där kvinnorna samlas. Där kan jag prata med dem och fråga vad de har för behov. Ett typiskt exempel är att man bygger en bro så att bilarna kan ta sig över, men man glömmer bort kvinnorna och barnen som går, och behöver en trottoar.

Starka förebilder och vänner

Trots hela sex utlandstjänstgöringar och ett krävande jobb har Elisabeth fortsatt vara engagerad i Lottakåren. Utöver alla egna utbildningar har hon deltagit i styrelsearbete i sin egen lottakår och inte minst utbildat andra inom ett flertal områden:

– Jag har utbildat i överlevnad, GU-F, Grundläggande soldatutbildning för frivilliga, militär GRU, alltså den ”gröna biten”, hur du slår upp tält och sköter hygienen i skogen, jag har varit skjutinstruktör och utbildat i att hantera radioapparater, förkortningar, kryptering med mera inom marinens ledningssystem.

Numera är hon ”bara” ungdomsinstruktör men känner att det är dags att börja lämna över till yngre generationer.

– Jag har fyllt 60 och kan vara aktiv i tio år till med en befattning, men vi behöver få fler unga som kan ta över. 

Men sluta engagera sig lär hon inte göra i första taget:

– Jag har haft lottorna som mitt stora fritidsintresse och Lottakåren har utvecklat mig väldigt mycket till den jag är idag. Jag har fått träffa så många starka kvinnor som har blivit förebilder och vänner. På köpet har jag fått ett nätverk som är fantastiskt, i hela Sverige.

Som en av Sveriges mest erfarna lottor vill Elisabeth uppmuntra fler kvinnor att gå med, testa och stärka sig själva.

– Det är en väldigt välkomnande och varm organisation där man får växa och där man får så mycket bra utbildning som man har glädje av i sin personliga utveckling och i yrkeslivet. Oavsett om man är intresserad av ett militärt avtal eller vill jobba med civila uppdrag finns det en plats för nästan alla i Svenska Lottakåren. Fler skulle våga prova och se hur mycket det kan ge. 

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken