Fältkocken som inte kunde laga mat

– Jag gjorde allting bakvänt egentligen. Det var i början av 2020 som jag låg hemma i soffan med telefonen och det kom upp en annons om att bli fältkock. Det lät som en kul utmaning eftersom jag inte är så bra på att laga mat, berättar Susanna Andreasson som är 42 och bor i Sandhult utanför Borås, med två barn på 14 och 17 år.

Susanna erkänner att hon har en viss tendens att spontant ta sig an utmaningar utan att alltid ha full koll på vad de innebär.

– Jag tänker att det mesta brukar lösa sig. Men att hoppa in i något och inte alls veta vad det innebär brukar jag inte göra.

Då hon klickat sig vidare kom det upp en ny sida med information om att man måste bli medlem i Lottakåren för att få utbilda sig till fältkock. Sagt och gjort, Susanna anmälde sig till Borås lottakår och betalade in medlemsavgift. Efter det blev hon snabbt kontaktad av den dåvarande kårchefen och fick lite mer information.

Men så bröt pandemin ut strax efter att anmälan och pappersarbetet var klart för Susannas utbildning. Därför dröjde det till 2021 innan hon fick gå fältkockutbildningen.

– Jag fick också gå kockutbildningen innan jag gick GU–F:en*, annars hade jag fått vänta ytterligare ett år på att få gå utbildningarna. Efter det har jag även kommit ut i mitt förband som jag tillhör och varit med på övningen både 2022 och 2023. Nu i oktober är det dags för nästa övning.

Som en andra familj

Fältkocksutbildningen gick Susanna i Karlskrona. Utan att ha någon erfarenhet av det militära livet upplevde hon det som tufft, men väldigt roligt och inspirerande.

– Det var en av de roligaste grejerna jag har gjort, vi hade jättekul och det var en fantastisk stämning. Instruktörerna är otroligt duktiga på att skapa grupper som håller ihop och hjälper varandra, det blir som en andra familj nästan. Man lär känna sin grupp mycket fortare och på ett djupare sätt än vad man ibland känner sin egen partner.

Deltagarna utsätts också för utmaningar och stressiga situationer, både gruppvis och personligen, vilket ”lockar fram” både bra och mindre bra sidor.

– Det är väldigt pressade situationer från tidig morgon till sen kväll, och de enda man har att ty sig till är ens grupp där alla sitter i samma båt. Så man lär känna sig själv och upptäcker ibland nya sidor, både bra och mindre bra.

En situation ledde till två olika utbrott:

– Den sista middagen skulle vi laga vegetariska strimlor och läste på paketen vilken mängd det skulle vara. Så kommer en av instruktörerna och säger att jag ska hälla i hela påsen, fast jag hade läst att det skulle vara hälften. Vi står och dividerar, men jag känner att detta är ju en instruktör så jag får göra som han säger. Sedan fick vi ett vulkanutbrott av vego-strimlor i kokvagnen kan jag säga!

Det andra utbrottet stod Susanna själv för.

– Jag blev väldigt arg och skällde på honom, sedan vågade han inte komma till vår kokvagn den kvällen. Då hade vi inte sovit mycket på nätterna heller, så det fanns inte så mycket tålamod, säger Susanna som fortfarande inte vet om instruktörens inspel var ett test eller ett busstreck, men hon fick senare en ursäkt i alla fall. I somras träffade hon på samma instruktör igen då hon gick utbildningen i specialkost.

– Det är väldigt hjärtlig stämning så det var bara ett roligt återseende. När han fyllde år skickade jag en bild där jag skrivit ”grattis” i stora bokstäver av sojastrimlor, skrattar Susanna.

Styrelseledamot efter bara ett år

Som fältkock har Susanna verkligen fått mersmak, och efter grundutbildningen har hon både gått vinterkocksutbildningen och utbildningen i specialkost. Dessutom har hon gått Sköt dig själv-kursen och en ledarskapsutbildning.

– Man växer för varje utbildning. På ledarskapsutbildningen trodde jag att de skulle presentera en mall: ”Så här är en bra ledare.” Men så var det inte utan vi diskuterade egna erfarenheter och upplevelser, och kunde komma fram till olika uppfattningar. Ledarskapsutbildningen har jag viss nytta av i mitt jobb, efter att jag börjat som planerare i vår verkstad, berättar Susanna som arbetar på Volvo prövningsbana, där bilmodeller utsätts för långtidsprovning av bilarnas livslängd.

Efter ett år som medlem blev Susanna tillfrågad om att gå med i styrelsen.

– När jag uttryckte min oro över att jag aldrig varit med i en styrelse och inte visste vad jag skulle bidra med, sa de att det lär man sig under tiden av de andra i styrelsen, berättar Susanna.

Det har Susanna tagit till sig efter att ha blivit sekreterare.

– Nu har jag fått hjälp av en av de äldre lottorna med att få till protokollen på ett bra sätt, så om jag jämför det senaste protokollet är det stor skillnad mot de första jag skrev. Så man utvecklas hela tiden i den här rollen.

Hoppas på 100 år till

Innan Susanna gick med i kåren hade hon ganska lite kunskap om Svenska Lottakåren och visste inte ens att det fanns en kår i Borås. Därför blev hon lite överraskad av möjligheterna och allt man kan göra.

– Jag har ingen militär bakgrund och har ingen värnplikt att stå på. Så att jag kan få göra det här vid 42 års ålder och få vara med och bidra är fantastiskt. Vi har ju även fått vapenutbildning, så det hade kanske varit roligt att göra värnplikten, men jag är alldeles nöjd med kokvagnen och Hemvärnet.

I sekreterarrollen har Susanna fått höra många av de äldre lottornas historier från 60- och 70-talet när de fick sitta uppe i tornen och spana.

– Det är väldigt intressant att höra hur det var för dem, till exempel att de skulle ha sina klänningar på sig när de klättrade upp och ner, berättar Susanna.

I Borås lottakår finns även en hel del tidigare uniformer som äldre lottor har skänkt.

– Det kommer till exempel flyglottor och lämnar in sina fina dressar och säger att den här kommer jag aldrig mer att ha på mig. När de fyllt 80 lämnar de in uniformen. De känner att ingen i deras familj riktigt förstår vad den betyder, därför får kåren får ta hand om den. Det är häftigt, ett arv som är värt att bevara och ta vidare till nästa generation. Jag hoppas att Lottakåren ska finnas i hundra år till och backa upp kvinnor i vad de vill utbilda sig till eller göra inom försvaret, för att kunna hjälpa till i samhället.

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken