Gunborg var lotta i högkvarteret | Svenska Lottakåren
Hoppa till huvudinnehåll

Gunborg var lotta i högkvarteret

Sambandslottor. Bilden har ingen relation till Gunborg i texten.

I april 1940, efter att Nazityskland attackerat Norge och Danmark, blev det kö i trapphuset till lottakårens lokaler på Riddargatan i Stockholm. Kriget hade krupit inpå Sveriges gränser och många kvinnor ville göra en insats. Soldater i försvarsmakten kunde de inte bli, men i frivilligrörelserna var de välkomna.

Den svenska lottakåren hade bildats i september 1924. Då var antalet medlemmar 22 stycken. Tjugo år senare, 1944, var de över 100 000.

En av aspiranterna var Gunborg Hagberg, född 1919 på Utö i Stockholms skärgård. Gunborg var konststuderande och hade tänkt sig till Paris för vidareutbildning. Med krigets utbrott hade en Frankrikeresa blivit omöjlig. Men 21-åringen var inte den som tänkte sitta hemma och rulla tummarna.

Gunborg antogs som lotta och fick beskedet att hon skulle tjänstgöra (och krigsplaceras) som signalist. Hon tackade ja utan att veta närmare vad en sådan gjorde. Gunborgs far hade aldrig gjort värnplikten och hon hade inga andra släktingar eller vänner i det militära.

Den första prövningen var själva inskrivningen. Vid den här tiden hade Försvarsmakten svårt att hantera kvinnlig personal på ett professionellt vis. Lottorna fick ställa upp sig på led framför en fanjunkare som antecknade deras personliga uppgifter. Därefter fick de klä av sig på överkroppen för att undersökas av en läkare. Han gick från person till person och lyssnade på deras hjärtan med stetoskop. Efter traskade en yngre menig soldat som småfnissande förde journal. Det var något av en chock, har Gunborg berättat.

Bara en mindre del av lottakåren tjänstgjorde som signalister. De allra flesta lottor arbetade inom förplägnaden. Så hade det varit sedan kåren grundades. Att laga och distribuera mat var uppdrag som krävde ett stort mått av planering och logistik. I början tillreddes gröt och soppor över öppen eld i kokgropar där det tog en hel natt att göra risgrynsgröt.

Sedan kom vedeldade fältkök, tillverkade av Alfa Laval på grundval av de stora tvättgrytor som företaget producerade. Kokspis 102 tillsammans med lågtryckspanna 101 monterades på lastbilar eller släpkärror. Det var tunga schabrak som det krävdes muskler att hantera.

På de mobila fältköken gick det att tillreda hundratals portioner av soppor eller grytor – eller pannkakor, om man monterade på ett särskilt stekbord.

Efter att ha genomgått en sex veckor lång kurs placerades Gunborg Hagberg djupt nere i ett bergrum på Östermalm. Innanför en pansardörr hade Försvarsstaben (föregångaren till Högkvarteret) sin kommunikationscentral. Som signallotta satt hon som spindeln i nätet och skickade och tog emot telegram från alla milostaber runt om i Sverige, liksom från flygvapnet. Arbetsredskapet var ibland en telefon men oftare en fjärrskrivmaskin – teletype eller teleprinter. De krypterade och topphemliga meddelandena brändes efter att innehållet dechiffrerats.

Genom telegrammen fick Gunborg bland annat veta att Eriksdalsbadet i Stockholm bombats av sovjetiska plan i februari 1944. Hon fick också kunskap om de tyska ”sjuktransporttågen” som egentligen var hemliga trupptransporter.

Det saknades länge enhetliga bestämmelser kring lottornas arbete. Vad skulle de till exempel ha betalt? Skulle de alls ha betalt? Det var inte ens alla lottor övertygade om. När medlemmarna blev fler, liksom insatserna, blev bristen på regler ett problem. Om det krävdes att en lotta var borta under längre perioder, reste längre sträckor och måste sova på annan ort krävdes pengar. Och vem hade egentligen det yttersta ansvaret – om en lotta till exempel skadades i tjänst?

Bristen på rationell och enhetlig planering var knappast hållbar i ett land omgivet av krig och ockupation.

Hösten 1940 satte Astrid Rudebeck, chef för Stockholms armélottakår, ner foten. Hon initierade ett upprop till chefen för armén där lottorna krävde klara besked om sin tjänstgöring. När bestämmelserna till slut var klara grundades de på erfarenheter av hundväsendet. Något mer närliggande kunde försvarsmakten inte hitta…

De flesta lottor blev berättigade till tre kronor per dag i ersättning. Gunborg Hagberg fick bättre betalt, hon hade korpralslön och slutade 1945 som furir. På gamla dar mindes hon sin tid i lottakåren med värme, men glömde aldrig de manliga officerare som var överlägsna eller helt och hållet försökte ignorera sina kvinnliga kollegor. De levde kvar i ett samhälle där kvinnor hörde hemma vid spisen och inte i arbetslivet.

Själv hade Gunborg, liksom många andra, god nytta av sin lottatjänst i sitt fortsatta liv. Hon lärde sig uppträda korrekt, att svara kort och koncist utan onödiga utläggningar och att umgås med alla sorters människor. Många av signallottorna fick bra jobb efter sin tid i lottakåren.

 

Lästips: Ögonvittnen berättar av Jonas Cederquist.
Mer lottahistoria kan du hitta på Svenska Lottakårens YouTube-kanal

En inspelad intervju med Gunborg Hagberg Wildh, liksom med flera andra lottor, finns deponerad på Krigsarkivet.

Text: Anna Larsdotter 
www.annalarsdotter.se
Instagram: @warladies