Kårchefen som gärna frågar och tar hjälp av andra

– Jag visste inte så mycket om Lottakåren, men Hemvärnet verkade intressant och där ville jag bli stabsbiträde. Min pappa var med i Hemvärnet och han sa ”då ska du vara med i Lottakåren för då kan du utbilda dig”, berättar Jenny Wiklund. 

På så sätt kom Jenny med i Sala lottakår, men hon var betydligt mer aktiv inom Hemvärnet där hon gick sin allmänna militärutbildning på Berga 1993. 

– Jag tyckte att det var jätteroligt och kände att det var något jag ville fortsätta med. Det är ordning och reda och struktur och det gillar jag.

När hon fem år senare flyttade till Västerås för att studera upptäckte hon att Hemvärnet hade flera utbildningar på kvällstid, som hon valde att gå.

– Där träffade jag några lottor från Västra Aros lottakår, som frågade om jag inte skulle byta kår, och det gjorde jag. Ganska snart blev jag tillfrågad om att engagera mig i styrelsen. Jag visste inte så mycket om vad styrelsearbete innebär, men jag sa att det kan jag väl prova på.

Styrelsearbetet gick bevisligen alldeles utmärkt och sedan 2017 är Jenny Wiklund kårchef i Västra Aros. Det var också när hon ”landat” i Västerås som hon blev allt mer aktiv i Lottakåren. Det växande engagemanget gjorde att medlemskapet blev väldigt betydelsefullt för Jenny även om hon är starkt knuten till Hemvärnet också. 

– Medlemskapet i Lottakåren betyder att jag tar ett aktivt beslut att vilja bidra till Sveriges frivilligförsvar. Jag tycker också att det är viktigt med en organisation som jobbar för att kvinnor ska få ta mer plats på olika sätt i vårt totalförsvar. Det är ju inte bara den militära delen som är avgörande för försvarsförmågan, säger Jenny.

Stor skillnad mellan förr och nu

Med sin långa erfarenhet av både Hemvärnet och Svenska Lottakåren kan Jenny jämföra förr och nu, och se skillnaderna mot när hon gick sin utbildning för 30 år sedan. 

– Då var det väldigt sällsynt med kvinnor. För att få göra värnplikt som kvinna var du tvungen att söka till att bli officer, och det är ett stort steg att bestämma sig för att vilja jobba med detta resten av livet, därför var det inte aktuellt för mig. Hade jag varit ung idag skulle jag nog velat göra värnplikt.
Skillnaden är också stor när det gäller uppgifter och befattningar.

– Kvinnor i stridande befattningar fanns inte förr utan de hade nästan bara stödfunktioner som administration, logistik och förplägnad.

Även om Försvarsmakten och även Hemvärnet är mer jämställda numera tror Jenny att Lottakåren kan betyda mycket för att få fler kvinnor att göra värnplikt.

– Lottakåren kan vara en aktör som får fler kvinnor att tro på sig själva och visa att vi också har en plats i Försvarsmakten. Det kan vara lätt att tänka att man inte klarar det fysiskt, men det finns många befattningar som inte handlar om styrka, och där behövs alla.

Jenny Wiklund fyller 50 år i år och bor i Ransta, Västmanland, med sin man och två tonårsbarn. Hon jobbar i Sala som chef för en maskinverkstad – något som också traditionellt har varit en manlig värld. 

– Där har nog min utbildning inom Försvarsmakten gett mig en fördel i den roll jag har idag. Jag har även gått ledarskapsutbildningar inom Försvarsmakten och nivån på dem är väldigt hög. Det ”gröna” ledarskapet passar också bra när man leder produktionsnära personal, där det förväntas att man är väldigt tydlig, säger Jenny. 

Tar gärna hjälp av andra

Jenny Wiklund verkar vara en person som inte funderar så mycket i förväg om hon ska klara av något, utan kastar sig ut – till exempel i styrelsearbete eller kårchefsrollen. Här är hon själv en förebild i att ta hjälp av andra och se styrkan i många kvinnors olika erfarenheter och kunskaper:

– Ja, bara att ta en roll i en styrelse var stort för min del. Jag hade ingen större kunskap om föreningsverksamhet, men man lär sig med tiden och jag har ofta frågat och tagit hjälp av mer erfarna lottor – hur gör man med det här, hur gör vi så att vi följer stadgar? Verksamheten i en förening tycker jag också är intressant med alla ideella krafter som ska samlas på andra premisser än att tjäna sitt uppehälle.

Just samarbetet, utbytet och att lära av varandra tycker Jenny är det bästa med att vara med i lottakåren.

– Förutom att vi har roligt tillsammans får jag träffa så många lottor som inspirerar mig att våga göra saker, ta mer plats och utvecklas som människa. När jag pratar med lottor som varit med länge, får höra om deras drivkrafter och hårda arbete för att förändra kvinnans position, då känner jag en stor stolthet över att vara med.

Jenny ser många uppgifter och roller för Svenska Lottakåren, inte bara för totalförsvaret och de egna medlemmarna, utan även gentemot en bredare allmänhet.

– Där har vi en uppgift att öka förståelsen och intresset för beredskap, vilket vi bland annat gör genom aktiviteter under beredskapsveckan och information på sociala medier. Det kan låta alarmistiskt när ÖB talar om att förbereda oss på krig, men det handlar om att vi som enskilda individer behöver öka vår beredskap och handlingsförmåga för att vara motståndskraftiga om det skulle hända något. 

Kanske en ny generation

Militärintresset kommer åtminstone delvis från pappas engagemang i Hemvärnet, som väckte Jennys nyfikenhet. Men hur är det med Jennys barn – har hon lyckats väcka deras intresse för försvarsfrågor och säkerhet?

– Min dotter är medlem, det bestämde jag när hon var liten. Nu är hon i tonåren och då vill man inte riktigt gå i mammas fotspår. Men trots det gick hon utbildningen ”Trotsa motståndet” på Gotland i somras, reste dit själv, bodde med andra tjejer som hon inte kände. När hon kom hem beskrev hon det som ”jobbigt”, men jag tror ändå att hon är ganska stolt efteråt. Hon säger också att hon vill göra värnplikt!

Jenny ser det inte heller som viktigast att vara med i just Lottakåren, men poängterar att ett medlemskap faktiskt har betydelse.

– Det finns flera frivilliga försvarsorganisationer och det viktiga är att vilja bidra med det man kan. Många säger att de inte har tid, men det går alltid att vara stödjande medlem. Oavsett tid och engagemang visar det att man står upp för att vi ska ha ett starkt totalförsvar – där män och kvinnor är lika självklara. 

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken