Lottaminne från 40-talet: idrottslottakurs

Det stod i papperen jag fick, innan jag for på kursen, att kursledningen bemödade sig att hålla god och närande kost, eftersom kursen var mycket krävande. Och att den var krävande, det kan ni skriva upp. En enda lång strapats från morgon till kväll i 10 dagar, det var vad det var. Men som kursledaren fru Skande sa: ”Man tål 3 ggr så mycket som man själv tror och 5 ggr så mycket som mamma tror.” Att det är sant, det kan jag intyga, för aldrig hade jag trott, att jag skulle stå ut med så mycket spring och jäkt och marscherande och exercerande och så till på köpet litet sömn, en sån sömntuta som jag. Att ha kommit underfund med, vilka kraftreserver man verkligen har att ta till den gång det gäller och de behövs, det räknar jag till den största behållningen av kursen.

Men för att ta det i ordning. Från Ljusdal till Bollnäs hade jag sällskap med en hurtfrisk idrottslotta från Hudiksvall, som också skulle till Sigtuna. Från Uppsala till Märsta var det en kort tågresa. Det ösregnade när jag kom dit vid ½ 11-tiden på f.m men vi fick sätta oss på cyklarna och åka 1 mil i ösregnet, som bara blev värre och värre. Det var en lång karavan, de flesta med tung packning både på ryggen och bak på cykeln.

Vid ankomsten till Sigtuna togs vi emot av fru Skande, idrottssektionens chef, med orden: Skynda er nu och gör er i ordning för lunchen, sen får ni skynda er att ta på sportkläder, för här ska slås upp tält. Och skynda er, och skynda er.” Det var dagens lösen på idrottslottakursen. Det var att skynda sig och bli vaken halv sju på morgonen, hoppa i gymnastikbyxorna och ut på planen och ha uppmjukningsgymnastik ungefär en kvart under fru Skandes ledning. Då var man genomsvettig och skyndade sig frivilligt att duscha i världens iskallaste dusch, sedan den runnit oavbrutet kanske en kvart (2 duschar för 60 kvinnor). Sedan hade man en kvart på sig att klä sig, bädda och städa i tältet och så skynda sig uppför den långa backen till stiftelsen, som låg ungefär 200 meter från tältplatsen.

Klockan 8 var det korum på skolans trappa, där det varje morgon skedde avlämning till lottachefen generalskan Maja Schmidt, som var närvarande under större delen av kursen. Hon insjuknade sedan hastigt, det var förresten dagen efter vi hade haft besök av Sibylla, och sen såg vi inte henne mera. Efter korum var det frukost, som vi idrottslottor åt utomhus i särskilda mattält. Vi fick stå i matkö i hällregnet, och mer än en rova sattes i den såphala upplandsleran i backen vi måste rutscha utför ner till mattältet. Sen var det till att skynda sig i ett enda kör hela dagen att springa mellan olika lokaler, där vi hade föreläsningar och lektioner och demonstrationer i orientering, faninstruktion, lottakunskap och lottaexercis och lottaanda och lotta- jag vet inte allt. Och bästa som man var högst upp på backen så skulle man iväg ner till gymnastiksalen, för att strax efter störta uppför backen igen och så ner till tältplatsen och hämta badgrejor för att slänga sig på cykeln och på ett par minuter vara i simbassängen, som låg i andra änden av stan, och därifrån störta hem till tältet och kratta i halmen efter sina svarta silkesstrumpor och vita vantar för nu skulle man klä sig i parad och hälsa på Sibylla och bilda häck och fotograferas och allting och försöka se lugn och oberörd ut, när man kände sig som en jagad hare med ett helt koppel hundar i hälarna på sig. Och behövde man gå på ett visst ställe, så fick man sannerligen skynda sig., för något sådant hade nog inte kursledningen tagit med i beräkningen. De menade nog att sådant skulle uträttas antingen före kl 7 på morgonen eller efter kl 10 på kvällen. Disciplin skall det vara. Ja, när man så företagit ungefär ett dussin störtlopp upp och utför backarna och åhört dagens sista föreläsning mellan åtta och nio eller ibland nio och tio hade man äntligen en liten stund att pusta på, utsträckt på halmen och läsande läxan till nästa dag vid skenet av en ficklampa. Jag tror inte jag läst en tidning ordentligt på hela den tiden. Man hade inte tid eller om man hade tid, så hade man inte ork att cykla till stan och köpa sig en tidning. Ja, och sen fick man allt skynda sig att somna, för efter en eller två timmar blev man kanske väckt av eldvakten. Vi fick nämligen vakta elden var sin timme varje natt och fråga är om jag inte tyckte det var det värsta av allt. Att hålla sig vaken den timmen krävde en riktig kraftansträngning, särskilt när man hade vakten tidigt på natten.

Jag kan naturligtvis inte hinna tala mera utförligt om allt vad vi sysslade med på kursen. Vi anlände en söndag, och då ägde kursens högtidliga öppnande rum ute på en stor idrottsplats, som var vårt exercisfält under kursen med hela kursledningen närvarande. Kursledningen utgjordes av lottachefen Dea Skande, Alice Lundbeck (Alikke i Svenska Lottan) och de fem övningsledarna, alla gymnastikdirektörer och idrottsinstruktriser, som fick sköta själva harvningen i var sin av de fem grupper vi var indelade i. Vid kursöppningen var det förstås fanbärare och dubbel fanvakt och parad för fanan. Det var så vackert så om man frös och huttrade var det inte bara det ruskiga vädrets skull. Om det är något som kan få ens hjärta att klappa av fosterländska känslor, så är det alla de vackra ceremonier, som hör ihop med fanan. Här var det landets skickligaste idrottsinstruktriser, som skötte den detaljen, så undra på att det blev en fest för ögat .Efter kursens öppnande blev det att hoppa ur lottadräkten i sportkläder för nu skulle vi i hällande regn sätta upp tält under ledning av en officer. Kursen hade fått låna fem stycken 20-mannatält, moderna och rymliga med tältspis, men vi låg endast 12 i varje. Tjockt med granris i botten hade vi och däruppå ett väldigt lager halm, som ett lag körkunniga lottor hämtade med häst och vagn.

För att ge er en föreställning om hur en arbetsdag på kursen såg ut, har jag tagit med mig schemat. Jag kan ta första dagen alltså måndagen den 12 juni. Det intressantaste på kursen var nog flagg-och fanexercisen, då de fem grupperna en gång i tur och ordning fick låna fanan och manövrerade med. De andra dagarna hade vi långa stänger att öva med. Men svårt är det, fast det ser så lätt ut, när man bara är åskådare. Orienteringen var också gränslöst rolig, och dessutom spännande. Det är inte alls så svårt som jag föreställde mig. Jag kunde just ingenting av orientering när jag kom dit, och det fanns åtskilliga som kunde mindre än jag, och ändå avlade alla lottorna utom en, som skadade foten, lottornas orienteringsprov efter fem dagars teoretiska och praktiska övningar. Det gäller faktiskt bara att lita på kompassen och gå efter den. Skickliga och vana orienterare, som läser karten ungefär som vi läser en bok, kommer fortare och lättare fram än vi andra mindre vana, som helst går efter kompassen., men så hände det också att de gick fel. Så gick det för två styva orienterare bland lottorna, som inte mer än nätt och jämt klarade sträckan, ½ mil på maximitiden 2 timmar och 10 minuter. Jag använde 1 timme och 55 minuter, så jag hade en kvart till godo. Men jag måste säga att det var nära ögat att jag gav upp i sista kontrollen. Men sen jag fått en kaffeskvätt ur kontrollantens medhavda termos och plockat av mig lite kläder fortsatte jag. Och det var jag glad för. Det var en ganska trevlig känsla att ha klarat provet, och det är nog däri tjusningen i orientering ligger: att se att man kan hitta ensam i skogen, om det gäller. Nu är det ju fastställt att alla lottor bör ha minst 8 timmars orientering, särskilt gäller det förplägnadslottorna, så vi får väl sätta igång med kartläsning o.dyl. på arbetsaftnarna eller på extratid. Provet ska avläggas den 15/8-11/9.

En annan sak som var rolig, var pistolskjutningen. Vi hade en timmes teori, då vi fick plocka sönder en pistol och sen sätta ihop den igen och lära oss pistolens olika delar.. Därefter cyklade vi till skjutbanan långt bort i ottlahejti och fick skjuta med skarpa skott. Kommendörkapten Oxenstjerna, som hade föredrag i försvarskunskap, berömde lottorna för deras prestation. Och jag blev etta i skjutning, kan man tänka sig! Men de dummaste bönderna får de största potatisarna. Näst sista dagen hade vi något som kallades elevledda övningar, i själva verket ett slags examen. Varje deltagare fick kvällen före en uppgift, t.ex. att instruera och ordna uppställning till korum, avlämning, kursöppning, lottalöftets avläggande m.m. Fru Skande och särskilda examensvittnen från högre ort gick omkring på exercisfältet och åhörde proven. Jag hade avlämning av förplägnadsgrupp till Översten, som kommer på besök. Det var en av de lättare uppgifterna och ingen överhet var närvarande, så det gick smärtfritt

Smärtfritt blev det emellertid inte senare på kvällen, då fältsporttävlan började. Den var kursens klimax, och fru Skande visste nog vad hon gjorde, när hon gav sitt lösenord med oss på vägen: Man tål 3 gånger så mycket som man själv tror….Tävlingen började klockan 10 på kvällen och pågick hela natten. Vi var delade i patruller om 5 i varje. Ledare för patrullerna var vana orienterare, i min patrull en 24-årig gymnastikdirektör, den yngsta i patrullen var 17 år, de andra i 20-årsåldern, så ni förstår hur lätt det var att hänga med sådana ungdomar. Vi startade 22.20 just då det började mörkna. Uppgifterna fick vi vid starten. Med tung packning på ryggen skulle vi ,sedan kursen tagits ut på kartan vid skenet av våra ficklampor, cykla ungefär 2 mil. Tre kontroller skulle passeras, och där skulle vissa iakttagelser göras och antecknas. T.ex. på ett ställe skulle vi ange hur många fönster det fanns på norra gaveln av ett torp, som låg så och så många meter öster om den och den punkten på kartan. Vid sista kontrollen fick vi lämna cyklarna och med packningen fortfarande på ryggen ge oss in i skogen på s.k. fri orientering. Klockan var nu mellan 12 och 1 och det var alldeles kolmörkt. Vi lyste med våra ficklampor, medan patrulledaren tog ut kursen på kartan. Och sen var det till att skynda sig från kontroll till kontroll uppför bergknallen och rutscha nerför, och över sumpmarker, där det sa smack om stövlarna. Knäpp tysta var vi hela tiden – ibland hörde vi hur det knakade i snåren och hur det flåsade, så man fick ju inte vägleda andra patruller. Det var ju en tävlan. Det gällde att klara sig på en viss tid, och varje moment i tävlingen skulle avverkas på fastställd tid om man ej skulle få straff och åka ner på prislistan. Jag var verkligen dödstrött under den där marschen. När vi skulle kliva uppför bergknallarna drog den tunga packningen bara neråt, och hade inte en av de unga jäntorna varit så bussig och hjälpt mig genom att då och så ge mig en kraftig puff där bak, så skulle jag aldrig kunnat hålla takten med de andra som sprang som stengetter i skogen. Både cykelorientering och den fria orienteringen klarade vi utan straff. Klockan 4 kom vi till den sista kontrollen. Där skulle vi bygga en bivack av granris på 30 minuter och lägga oss och sova i våra medhavda sovsäckar. Trots alla knöligheter vi låg på, tiden var ju för knapp att leda reda på en jämn plats, och trots att hungern slet i inälvorna och miljoner mygg surrade omkring oss, somnade vi och sov som stockar, men bara en fattig timme, för då purrades vi av en gäll visselpipa. Upp ur sovpåsarna, på med pjäxorna och alla spår av bivacken utplånade på ½ timme. Och så iväg på cyklarna till samma plats där vi startade kvällen förut. Precis i sista minuten, anlände vi dit – för att få gå hem och lägga oss och vila ut efter en sån natt? Det trodde ni? Nej, nu skulle vi samla våra obefintliga kroppskrafter till en sista jätteanträngning: hinderlöpning 100 meter. Då var jag ett enda stort dallrande gelé på 60 kg. Har man någonsin sett ett gelé springa hinderlöpning? ”Men på na igen, jag ser att hon andas”, ett uttryck jag lärde mig av en lotta som gått kursen förut. Det var bara att ställa upp och springa för allt man var värd. Nerför en brant backe, hoppa över en vedtrave, klättra uppför en stege, där varannan pinne var borta, upp på ett uthustak, som sluttade inbjudande neråt, hoppa därifrån ner på en trevligt guppande låda, springa igen, åla sig igenom två stycken tändssticksaskfodral (åtminstone tyckte man att de inte var större än så, när man försökte klämma sig genom lådorna) , springa över en smal björkstam, som var upplagd på ett par bockar och dessutom klara ett par andra hinder innan man kom in i en stor lada. Där skulle man klättra uppför en stege och ta sig ut genom ett fönster, hänga sig i en lina och hala sig ner på marken. Sen var det färdigt – underligt nog. Man var nästan förvånad att man inte skulle upp i gymnastiksalen och ha uppmjukningsgymnastik. För det var ju faktiskt den tiden på dagen. Istället fick vi skynda oss – vad annat var att vänta- hem, d.v.s. till tältet, slänga av oss paltorna och klä oss i parad till korum. Och på en kvart skulle det ske. Men nu var man så tränad att skynda sig så man hann t.o.m. ta en dusch och göra sig så snygg som man över huvud taget kunde vara efter en sån natt. Och på slaget 8 var vi uppställda på trappan. Efter korum och frukost skulle tälten tas ner, och alla spår efter dem utplånas på tältplatsen. Så skulle man packa och vara färdig klockan 1, då kursens högtidliga avslutning med avtackande och parad för fanan med troppning m.m. Sen avreste en del lottor per cykel till Märsta station, var de nu fick krafter ifrån. Jag inväntade en buss, och när fru Skande undrade varför jag inte cyklade svarade jag med näsan i vädret så mycket jag orkade:” För det orkar jag inte” Och det var jag glad för att jag fick sagt.

Se hur det kunde vara på en kurs på Sigtuna i filmen "Glimtar från lottornas kursverksamhet i Sigtuna 1944"