Lottan Maija Kitunen servade soldaterna vid fronten | Svenska Lottakåren
Hoppa till huvudinnehåll

Lottan Maija Kitunen servade soldaterna vid fronten

Finska lottan Maija Kitunen tjänstgjorde som lotta både under vinterkriget (1939–40) och fortsättningskriget (1941–44)

I december 1939 befann sig lottan Maija Kitunen i ett övergivet hus på Karelska näset. Kriget mellan Finland och Sovjetunionen hade pågått i två månader. Medan attackplanen jagade över himlen och kulsprutorna dundrade i fjärran hade hon och hennes kollega One satt upp en kantin – en enkel fältservering. Det var kvällen före julafton och de hade lastat en släde full med kaffe och bullar ”så att pojkarna imorgon kan dricka sitt julkaffe med vetebröd.”

Helst hade Maija själv velat fara till fronten för att önska soldaterna god jul, där de huserade i värnskydd och jordhålor. Men befälen vid infanteriregementet hade sagt nej till hennes begäran. Uppdraget var för farligt, menade de. Istället kördes släden iväg av manliga soldater.

Maija Kitunen från Järvenpää var född 1918 och tjänstgjorde som lotta både under vinterkriget (1939–40) och fortsättningskriget (1941–44). Hon var långt ifrån ensam – totalt tvåhundratusen kvinnor var aktiva i den finska Lottakåren under dessa krig. Ungefär tjugotusen befann sig, som Maija, i krigszonen.

Lottorna arbetade inom många olika områden, men de flesta var antingen fältkökslottor (dit kantinlottorna hörde) eller sjukvårdslottor. En stor del av luftbevakningen i Finland sköttes också av lottor, liksom radiotelegrafi och militärt kontorsarbete. Till lottornas tyngsta uppgifter hörde att ta hand om de stupade. Dessa så kallade KEK-lottor tvättade och klädde de döda soldaterna och placerade dem i kistor som sedan transporterades till hemorten för begravning.

De flesta kantinlottor var, precis som Maija, unga flickor utan djupare erfarenheter av storhushåll. Under sin korta utbildning genomgick de en bedömning för att se vilken typ av tjänst de passade till. Inte alla lottor hade starkt psyke nog att skickas till fronten.

Maija Kitunen fick snart sitt elddop. Flera gånger fick hon se sin kantin ödeläggas efter sovjetiska attacker. När fronten förflyttades gällde det att snabbt hitta en ny plats för serveringen, kanske en övergiven stuga där det fanns en ugn. En viktig uppgift var att baka bröd till soldaterna. Och koka kaffe förstås. En del kantiner hade också försäljning av tobak, godis och kanske brevpapper.

Att fylla på livsmedelsförråden var ingen enkel sak, helst inte när träd hade fällts över vägarna och snön låg djup. Flyganfall och granatbeskjutning återkom, dag efter dag. Från Heinjoki kyrkby rapporterade Maija:

”En luftstrid pågår som bäst ovanför vårt tält. Jag ligger på sängen, fast det skulle vara tryggare under sängen eller i skydd av stenar /---/ Vem vet hur många strider vi har hamnat som vittne till under denna färd. Kulsprutornas smattrande ljud hörs än på längre, än på närmare håll. Det gör alltid lite illa i hjärtgropen, fast inte så illa som i natt då vi vid midnattstimmarna vaknade av köld och vinande granater. De föll på båda sidor om oss på cirka en halv kilometers avstånd från tältet”.

Den finska lottakåren bildades formellt 1920 och blev en förebild för den svenska. Dess historia är en berättelse om krigets gråa vardag, om det osynliga maskineri som driver varje fälttåg och militär operation. Kaffe och mat, tvätt och sjukvård, sängkläder, administration och kommunikation. Uppgifter som lottor som Maija Kitunen ofta fick utföra medan strider pågick i närheten.

Att själv bära vapen var dock förbjudet för en lotta. Både krigsmyndigheterna och lottaledarna såg det som en hederssak att inte ge kvinnorna vapenträning. ”Lottorna var inte några kvinnliga soldater, de skulle aldrig bli det, inte ens i det yttersta nödläge”, som det uttrycks i en historik över organisationen. Enda undantaget var lottorna vid en stålkastarbataljon i Helsingfors som ansågs behöva försvara sig om Röda armén skulle invadera.

Fältlottan Maija Kitunen var i tjänst fram till i juni 1944, strax innan Sovjetunionen drog igång sin sista storoffensiv. Hon fick en kittel kokande vatten över sig och behövde sjukvård. Kort därefter stupade Maijas lillebror Jaako, bara tjugotvå år gammal. Han var student och skulle bli läkare. I september slöts vapenvila, Finland förlorade kriget, men undslapp ockupation.

Maija själv flyttade så småningom till Sverige. Hennes dotter Anita Lalander har översatt och gett ut Maijas dagbok från krigen under titeln Dagbok från fronten – en finsk lotta om sitt liv under Vinterkriget och Fortsättningskriget.

Text: Anna Larsdotter 
www.annalarsdotter.se
Instagram: @warladies