Ludmila Pavlitjenko var prickskytt i Röda armén

Under ”det stora fosterländska kriget”, som andra världskriget kallas i rysk och sovjetisk historieskrivning, deltog över en miljon kvinnor på olika sätt. Det är en unik siffra i världshistorien. Även om andra länder började välkomna kvinnor i försvarsmakterna vid den här tiden så var de förbjudna att delta i strid.

Publicerad 11 juli 2019

I Sovjetunionen tjänstgjorde omkring 120 000 kvinnor som regelrätta soldater: infanterister och fältsjukvårdare, stridvagnsförare och prickskyttar, frontingenjörer och stridspiloter.

En av de mest kända var prickskytten Ludmila Pavlitjenko, född 1916 i Ukraina. Hon hade växt upp under ryska revolutionen, då det gamla ryska imperiet kastades överbord och bolsjevikerna tog makten. Som tonåring älskade hon sport och tränade både simning, segelflyg och skytte, alltsammans i regi av Osoaviakim, en populär kommunistisk frivilligorganisation. En av dess huvuduppgifter var att förbereda unga människor för militärtjänstgöring i det nybildade Sovjetunionen.

Osoaviakim skolades de in i ett patriotiskt tänkande och i övertygelsen om att deras land inte klarade sig utan dem.

Ludmila blev snabbt en skicklig skytt. En av hennes drivkrafter var att se om hon kunde skjuta lika bra som pojkarna. Naturligtvis kunde hon det. Vid en skjuttävling med tolv priser i potten tog Ludmila hem alla.

När kriget bröt ut såg många kvinnor det som självklart att de skulle göra krigstjänst. De var inskolade i Stalinerans syn på sig själva som starka och viktiga. Regimen utnyttjade detta – även om den inte aktivt uppmuntrade kvinnor att ta värvning så förbjöd den dem inte heller. När förlusterna börjat skjuta i höjden blev kvinnorna en viktig resurs.

Ludmila Pavlitjenko anslöt sig till en skyttedivision kallad Tjapajev och blev genast framgångsrik. Hösten 1941 deltog hon i strider mot tyskar och rumäner under belägringen av Odessa och när staden föll kunde Ludmila tillräkna sig 187 fiender. Antalet steg snabbt när divisionen förflyttades till Sevastopol på Krim.

Ludmilas arbetsdag började ofta klockan fyra på morgonen. Hon tillbringade hela dagar i iskalla eller stekheta gömslen, i väntan på ett byte. Som prickskytt gällde det att ha ett ”helvetes tålamod”, som hon uttryckte saken.

Under tiden på Krim sårades Ludmila Pavlitjenko fyra gånger. Granatsplitter i huvudet gjorde henne temporärt döv.

När hon hade 309 ”fascisters” liv på sitt samvete (vara 36 prickskyttars), började hon bli en kändis. Foton och artiklar om henne spreds i pressen och militärledningen framhöll henne som ett gott exempel. Hösten 1942 beslöt man att skicka henne på turné till Nordamerika. Där skulle hon hjälpa till att övertala Stalins allierade att öppna en andra front i Europa. På så sätt skulle Sovjetarmén avlastas i öst.

Vem kunde göra det bättre än en vältalig fotogenisk kvinnlig löjtnant med medaljer på bröstet?

Ludmila reste tillsammans med en manlig skytt, Vladimir Ptjelintstev. Men utan tvekan var det Pavlitjenko som drog till sig störst uppmärksamhet. I Ontario i Kanada samlades 20 000 människor för att få en glimt av henne och i Washington togs hon emot av presidentparet Roosevelt.

Under ett tal i Chicago sa hon: ”Mina herrar, jag är 25 år gammal, jag har redan dödat 309 nazistiska inkräktare vid fronten. Tycker ni inte att ni alltför länge gömt er bakom min rygg?”

Hon förvånades – och irriterades – över reportrarnas irrelevanta frågor. Fick hon och andra kvinnliga soldater använda makeup i fält? Brukade de locka håret? Vilken typ av underkläder bar de under uniformen? I de amerikanska tidningarna skrev krönikörer att fröken Pavlitjenko borde ha en kortare kjol och att hon åt för mycket. För amerikanerna på hemmafronten var det verkliga kriget långt, långt borta, konstaterade Ludmila.

Tillbaka i Sovjetunionen började hon, på Stalins order, arbeta som instruktör av nya prickskyttar. I maj 1943 etablerades världens första och enda militära skola enbart för kvinnor i Moskvaregionen. Eleverna byggde sina baracker själv, exercerade och övade skytte minst tio timmar om dagen.

När kriget till slut var över återupptog Ludmila Pavlitjenko de historiestudier som hon påbörjat före kriget. Hon anställdes som forskarassistent vid den sovjetiska flottans högkvarter och kom senare att arbeta för kommittén för krigsveteraner. Hon dog 1974, 58 år gammal, och ligger begravd på Novodevitjikyrkogården i Moskva tillsammans med en rad andra berömda ryssar och sovjetmedborgare.

 

Text: Anna Larsdotter 
www.annalarsdotter.se
Instagram: @warladies