Över 70 år som lotta | Svenska Lottakåren
Hoppa till huvudinnehåll

Över 70 år som lotta

Marianne af Malmborg och Christina Hamberg tillsammans med Maud Ovesen

Maud Ovesen, Stockholms flyglottakår, är född den 13 maj 1919 och således 98 år när vi träffar henne. Medan vi dricker kaffe med goda kakor till berättar Maud för oss om händelser strax innan beredskapen 1939 och de därpå följande åren, en period som hon har helt klart för sig och redogör mycket levande för.

I april 1939, när Maud är 19 år gammal, erbjuds hon arbete på Flygförvaltningen i Stockholm med placering på Flygsektionen/Utrustningsavdelningen. Flygförvaltningen är då inhyst i bostadslägenheter på Kommendörsgatan och Flygstaben ligger på Narvavägen. Flygförvaltningen flyttade så småningom till Ostermans bilhallar på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Både Flygstaben och Flygförvaltningen inrättades 1936 men det var först 1943 som de kunde flytta in i det nyinvigda Tre Vapen på Gärdet i Stockholm.

Maud blev efter en tid sekreterare till flygdirektören Henry Kjellson som var bombexpert och Sveriges första flygingenjör. Henrik Kjellson var far till skådespelaren Ingvar Kjellson. Under tiden Maud arbetade på Flygförvaltningen köpte man bl a in skolflygplan från Tyskland.

Maud skickades till England 1944 för att hjälpa flygattachén där. För att underlätta arbetet tog hon med sig en skrivmaskin med å, ä och ö och extra bred vals! Sverige hade två st. Boeing B17, s.k. ”Flying fortress” som hade skaffats från USA efter att de nödlandat i Skåne. I ett av dessa flögs Maud, tillsammans med en del andra personer till Prestwick i Skottland för vidare befordran till London.

Denna resa blev mera äventyrlig än beräknat. Resan började på Bromma flygplats där B17-planet stod i en hangar för att inte avslöjas. Ett Lufthansaplan skulle avgå innan de kunde starta och när det var gjort började de taxa ut. Då kommer Lufthansa planet tillbaka p.g.a. ett motorfel och de fick dra sig tillbaka till hangaren igen för att inte röjas. På 7000 m höjd, när de kommer ut över Norge, börjar en motor krångla och ytterligare en fattar eld. Piloten Marshall Lindholm vågade inte gå tillbaka över Norge med tanke på att de bara hade två motorer kvar utan bestämde sig för att fortsätta. Planet är tungt lastat bland annat med kullager och piloten beordrar besättningen att kasta ut en del av lasten för att lätta flygplanet. Om ingen plockat upp detta ligger det fortfarande ett antal lådor med kullager i Atlanten utanför den norska kusten.

Piloten inser att det inte kommer att gå att ta sig till Prestwick utan begär tillstånd att få landa på Shetlandsöarna i stället. Det får han och man lovar också att hjälpa till vid landningen bland annat genom att tända flygfyrarna. Det blir en skumpig landning på Sumburgh men allt går väl. Det blir övernattning och förhör och någon dag senare kan passagerarna flyga vidare till Prestwick. Resan går sedan vidare till London med nattåg och Maud inkvarteras hos en moster som bor i utkanten av staden.

Maud berättar också om hur hon blir ombedd av en annan passagerare som åkte med två säckar kurirpost att ta hand om den ena för han vågade inte sova med båda. Maud tog uppgiften på stort allvar och la sig till sängs på nattåget till London med armen om postsäcken så ingen skulle ta den!

Den dramatiska resan finns utförligt beskriven i Marshall Lindholms bok ”Flyg i natt”, Malmö 1952. I boken ”Kurirflyg” av Lars-Axel Nilsson och Leif A Sandberg, Stockholm 1994, finns också en beskrivning och dessutom en förteckning över besättningen och passagerarna på planet där Maud Rystedts namn finns med och att hon medför bagage om 40 kg. Planet medförde såväl kurirpost som fraktgods.

Maud tjänstgjorde först hos flygattachén Frank Cervell och sedan hos hans efterträdare Nils Magnus von Arbin på legationen i London under åren 1944-46. Björn Prytz var legationschef och samtidigt var Prins Bertil marinattaché. Legationen låg på Portland Place vid BBC:s kontor vid Oxford Circus och militäravdelningen låg precis om hörnet på Cavendish Street.

Varför skickades Maud över till London? Eftersom man planerade att köpa in flera plan bl a Wampire var det angeläget att flygattachén fick hjälp av en sekreterare som kunde något om ämnet. Maud var den enda sekreteraren på Flygförvaltningen som kunde flygplansterminologin och talade dessutom mycket bra engelska. Därför beslutade Överste Bengt Jacobsson att just hon skulle skickas till London. Maud berättar också hur hon och en kollega gick med kontanter i en vanlig väska fastkedjad vid handleden, mellan svenska legationen och amerikanska ambassaden när de hade köpt flygplan från USA.

Maud blev under tiden på legationen mycket god vän och kollega med en dam som hette Ingela Carlsson som var UD-sekreterare och de umgicks även efter det att Maud lämnat London.

Tiden i London var orolig med många bombningar med V-1 och V-2. Dessa producerades i Peenemünde i Tyskland. V-1 kunde man känna igen på det pulserande ljudet och flyglarmet gick när de kom, medan V-2 inte gick att se eller höra och inget flyglarm hann därför ges. Förödelsen blev stor när tyskarna satte in massiva insatser i slutet av kriget, men den största förödelsen åstadkoms redan under den första Blitzen 1940. De hus som stod kvar var i regel helt urblåsta och utan fönster. Detta gällde även för det hus där Mauds moster bodde.

1947 erbjöds Maud att bli sekreterare till den förste verkställande direktören Per Norlin vid det nybildade SAS. Så åkte Maud och hennes kollega Ingela tillbaka till Sverige.

Maud gick 1947 med i Stockholms flyglottakår, som bildats året innan i december, och var mycket engagerad i övningsverksamheter som bedrevs i Flygvapnet. För att kunna delta i dessa fick hon ta ledigt från sitt ordinarie arbete, något som hon så småningom tyckte blev litet besvärligt och anmälde att hon inte kunde komma på övningarna längre. Då grep översten, sedermera generalmajor, Birger Schyberg in och ringde till Per Norlin och framförde att det blev inga övningar om inte Maud deltog och på så vis fick hon fortsatt ledigt för dessa.

Maud var under åren 53/54 och 54/55 vice kårchef då Birgit Thunberg var kårchef. Under åren 56/57 och 57/58 var Maud kårchef. Maud berättar också att Birgit Thunberg besökte henne på BB när yngsta barnet föddes och ville att hon skulle engagera sig mera, vilket hon avböjde för att kunna ta hand om familjen. Maud har dock under alla år varit medlem i kåren och är nu dess äldsta medlem.

Det var ett mycket engagerat samtal under nästan två timmar och helt fantastiskt att lyssna på Mauds berättelse. Att komma ihåg både namn och händelser så detaljerat är beundransvärt. Jag har i denna sammanfattning haft tillgång till de båda böckerna som nämns ovan och kan konstatera att texterna där verifierar Mauds berättelser.

Text: Marianne af Malmborg
Sammanfattning av samtal hos lottan Maud Ovesen, f. Rystedt, söndagen den 7 januari 2018.
Närvarande är dottern Marianne Ovesen, hennes maka Kerstin Särneö och deras pudel Puma samt Christina Hamberg, kårchef i Stockholms flyglottakår och Marianne af Malmborg, medlem i SFLK.