Vägen till att bli en pansarsyster

Efter 12 månaders värnplikt på Skaraborgs regemente P4 i Skövde är Anette Ekdahl trött, glad och stolt där hon befinner sig på semester på Mallorca med sin familj. Var värnplikten som hon förväntat sig? 

– Både och, vissa delar var som jag förväntat mig, till exempel att det var strikt i hur vi går, hur vi står och uppträder, att de 12 veckorna i grundutbildningsskedet var strikta och formande. Jag förväntade mig också ett tufft baskerprov, och det var det, säger Anette Ekdahl.

Baskerprovet är avslutningen på de första 12 veckornas grundläggande soldatutbildning.

– Baskerprovet är en utbildningskontroll och till för att visa att man klarar så mycket mer än man själv tror. När du klarar provet får du din svarta basker och blir en pansarsyster eller pansarbroder, och det är en milstolpe!

Det är lätt att förstå när Anette berättar om baskerprovet, som är en fyradagars övning nästan helt utan mat och med mycket lite sömn, i full stridsutrustning och vapen.

– Jag blir nästan lite rörd nu när jag tänker tillbaka. Mitt baskerprov började med att fänrik Söderqvist sparkar upp dörren till logementet skriker ”baskerprov uppställning korridoren” klockan fyra på morgonen. Där står vi i pyjamas medan de går igenom vad som kommer att hända, och att det är talförbud, vi får inte prata med varandra. Sedan packar vi vår utrustning och ger oss iväg på fyra dagar med marscher och prövande moment. Vi har burit varandra på bår långa sträckor, man fick även bygga en bivack och sova själv ute i skogen, berättar Anette som hyllar sina befäl, bland annat för avslutningen.

– Sista dagen vid lunch ställer de upp oss för en språngmarsch. Då håller alla i gruppen i ett rep för att alla ska i mål, och våra fantastiska befäl springer med oss och peppar oss hela vägen. Det var väldigt fint.

Befattningsutbildning – och högvakt

Efter baskerprovet går de värnpliktiga in i nästa skede då de utbildas till sin befattning, som i Anettes fall är en gruppchefsbefattning.

– Den delen är lättare för där behöver vi få sova och äta ordentligt för att ta till oss utbildningen. Då var det mer ”vanliga” dagar även om vi hade tjänstgöring vissa kvällar i veckan. Hur fysiskt det är kan vara olika beroende på vilken befattning du utbildar dig till, berättar Anette.

En överraskning var att Anette fick vara med och gå högvakten.

– Det visste vi inte innan, så det var en positiv överraskning. Jag har stått på Drottningholms slott, fått öva och genomföra en högvaktsperiod. Så jag har öppnat grinden för kungen och drottningen när de kört ut, och släppt in dem när de kommit hem. Det gav en extra kick. Kungen är vår högsta chef och jag har valt att skydda honom, säger Anette.

Nu svarar du din mamma!

Anette hade en plutonkamrat som var 25, resten var 19 år. Att vara nästan dubbelt så gammal som de andra upplevde hon inte som något problem, även om hon märkte en skillnad i tankesätt och agerande i vissa lägen. 

– Jag var inställd på att det skulle hända oförutsebara saker eller situationer där vi inte får all information, och då är det bara att gilla läget. Det tror jag är lite svårare för dagens ungdomar, för de har ju allt i sina telefoner och vet allting. En annan sak var just telefonen. Jag har inga problem att låsa in den så länge jag vet att min familj kan nå mig om det händer något, berättar Anette. 

Andra skillnader handlade om hur man ser på livet och hanterar relationer, som kontakten med familjen hemma.

– Killarna kunde sucka att ”nej, nu ringer mamma igen”, och då sa jag ”ja, och nu svarar ni er mamma. Hon vill bara veta att allt är bra”. Då svarade de och sa ”hej mamma, Ekdahl sa att jag måste svara, allt är bra, okej, hejdå” och så la de på, skrattar Anette som var logementschef.

– De tyckte säkert att jag var jobbig ibland också, för de fick inte balla ur hur som helst på logementet. Ibland sa jag ifrån ordentligt om de till exempel höll på att busa med någon som lagt sig att sova. Men i stort har jag bara fått kredd och respekt för att jag har varit med och tagit oss igenom detta. Jag var inte snabbast på testerna, men i gengäld har jag burit min utrustning hela vägen, ingen har behövt göra det åt mig.

Viktigt att kvinnor tar plats

Anette hade inga problem med att vara ensam kvinna i sin pluton, men tycker samtidigt att det är viktigt att fler tjejer och kvinnor gör värnplikt. 

– Det behövs soldater för att försvara vårt land, och det är lika naturligt att det är tjejer som att det är killar. Försvarsmakten jobbar på att förbättra för oss tjejer, bland annat genom att ta fram utrustning som är bättre anpassad till kvinnor, så nu får vi ta den platsen och driva utvecklingen framåt, säger Anette – men som kvinna måste du fortfarande säga ifrån när något är fel eller inte fungerar.

– Om min dotter ska göra värnplikt om fem år kommer jag att säga till henne att stå på sig, inte ta någon skit. Men man kommer att behöva säga ifrån, och det får man också göra: ”Lägg av, jag tyckte inte det skämtet var roligt, sluta.” ”Vad du är sur då?” ”Ja, jag blir riktigt sur när du beter dig så.”

Ta också hjälp av kamraterna, uppmanar Anette. Ensam är inte stark. 

– Om det är svårt att säga ifrån, be din kamrat om hjälp, oavsett om det är en tjej eller kille, ”du, jag klarar inte att säga ifrån om det här”. Om man går in med inställningen att vilja lära och göra det bästa, finns det forum i Försvarsmakten där man lyssnar. Men vi måste in där, ta vår plats för att utvecklingen ska fortsätta.

Vill tacka familjen – och kompaniledningen

Värnplikten har gett Anette massor av erfarenheter och insikter, förutom själva utbildningen.

– Jag har tagit med mig hur en grupp kan komma ihop, hur en pluton kan bli så sammansvetsad. Men mest av allt kunskap om mig själv, att jag är 40 år och, om gud förbjude det skulle hända något, då har jag en plats i försvaret, jag vet vad min uppgift är och att den är viktig. På det personliga planet tar jag med mig till exempel att jag ska sluta säga saker som att jag inte kan eller inte är bra nog. Jag klarade mer än jag trodde!

Efter att ha fått ett år av sin familj för att följa sin dröm, är Anette nu tillbaka hemma och på jobbet.

– Nu är det min mans tur att få plugga och göra det han drömmer om. Själv kommer jag att fortsätta vara aktiv i Hemvärnet och i Lottakåren i den mån jag kan, säger Anette som också vill skicka med ett tack till kompaniledningen för Lifkompaniet där en kvinna är kompanichef. 

– Hon är major och har en kompaniledning som jag tycker har varit väldigt professionell och bra. De har hanterat många ärenden på ett utmärkt sätt. Och så vill jag såklart tacka Oskar, Olivia och Michael, mina barn och min man som orkade med detta i ett år. Deras insats har varit lika viktig, och en semesterresa till Mallorca är bara det lilla jag kan ge tillbaka. 

Läs om hur Anette förberedd sig inför hon ryckte in: Anette Ekdahl följer sin dröm och väljer att göra värnplikt som 39-åring

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken