Veterandagen firades med pompa, ståt och medaljer

Kungen, prins Carl Philip, statsministern, försvarsministern, ÖB med flera dignitärer var på plats under Veterandagen 29 maj som firades vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Utöver tal, musik och överflygningar delade kungen ut medaljer till sex veteraner. Svenska Lottakåren fanns på plats med ett tält och representerades av både Stockholms lottakår och Stockholms flyglottakår.

Viktigt att visa sitt stöd

För 25-åriga Josefin Andersson är det andra gången hon representerar Svenska Lottakåren på Veterandagen. Hon är tydligt berörd när hon pratar om veteranerna. 
    – Det är en hjärtefråga för mig. Det började för några år sedan när min sambo var på FN-mission i Mali, och efter att de kom hem märkte jag att de inte får den uppskattning som jag tycker att de förtjänar. Att åka på en utlandsmission, civilt eller militärt, tycker jag är det finaste man kan göra, för man riskerar sitt liv för att fredsbevara eller göra det bättre för andra, säger Josefin.

Att Svenska Lottakåren är på plats ser hon som både viktigt och självklart:  

– Det är inte jättemånga frivilliga försvarsorganisationer här, så det är viktigt att vi visar upp oss, visar vårt stöd och pratar med veteranerna. Jag blev kompis med en Cypernveteran på tåget hit, som kom fram till mig för att jag har veterannålen på mig. Vi pratade hela vägen hit och han kom fram och kramade mig under dagen.

I ett särskilt tält delade lottor traditionsenligt ut jetonger till de veteraner som uppmärksammades för året, vilket var de som deltog i FN:s uppdrag i Kosovo 2003 och 2004. Lottorna på plats prickar av varje veteran som får en tung, stilfull medalj med inskription om just den insatsen. Kön till utdelningen visade tydligt att det är en uppskattad sak att få.

Första kvinnliga yrkesofficeraren i FN-tjänst

En av veteranerna på plats, Yvonne Ekström, var inte i Kosovo men var däremot den första kvinnliga yrkesofficeren att bli uttagen till FN-tjänst. 

– I sju-åtta månader var jag chef på en sambandsstation på det svenska FN-sjukhuset i södra Libanon 1986. I augusti är det 40 år sedan de flesta av oss kom hem, så vi firar 40-årsjubileum. De första 10-12 åren träffades vi varje år, berättar Yvonne och fortsätter:

– Det blir ett otroligt starkt kamratskap, man bodde på en liten yta tillsammans och i princip ingen hade enkelrum. Så man visste mer om sina kamrater där än om de vänner man hade hemma.

Det var inte utan oro hon åkte iväg, men hon visste på något sätt att hon ändå ville göra detta.

– När jag var barn skickade Sverige FN-soldater till Cypern, och då bestämde jag mig för att någon gång ska jag också bli FN-soldat. Hur det skulle gå till, det hade jag ingen aning om. För då fick ju inte kvinnor göra värnplikt. Men sedan när jag utbildade mig till yrkesofficer öppnade sig möjligheten. 

Sjukhuset var till för FN-styrkan som låg i södra Libanon. 

– När vi fick ett larm via radion var vår uppgift att ropa ut över området, ”medevac, medevac”*, för att aktivera jourstyrkan med läkare och sjuksköterskor. Utanför oss fanns ett italienskt helikopterkompani som då lyfte med sina helikoptrar för att plocka upp vår läkare och sjuksköterska för att flyga och hämta de sårade personerna. Sedan skulle vi hålla kontakt däremellan så att kirurger och annan sjukvårdspersonal kunde förbereda för hur många skadade det var, vilken typ av skador och så vidare, förklarar Yvonne. [* Medevac = Medical Evacuation.]

Frivilligheten svår att förklara

Det är förstås mycket som Yvonne tagit med sig från sin tid i Libanon, men två saker nämner hon särskilt – till att börja med hur bra vi har det i Sverige: 

– Vi har en infrastruktur som fungerar. Bara att det finns el, vatten, bostäder. Folk är utbildade, man har idéer, man diskuterar, om något inte funkar ser man till att lösa det tillsammans. Vi har haft det så otroligt bra, och det ska vi vara stolta över. Men vi ska också ... nu blir jag lite känslig, säger Yvonne och får tårar i ögonen. Vi ska hjälpa andra i världen. 

Det andra är att frivilligheten, viljan att bidra, är något mycket speciellt:

– Det är inte som i vissa länder att man bara blir pekad på – du ska åka till det utlandsuppdraget, eller du ska åka och vara soldat där. Här var alla frivilliga och det var väldigt svårt att förklara framför allt för yrkesofficerare från andra länder, att människor gjorde detta helt självmant, berättar Yvonne.

Det gör också att Veterandagen betyder mycket för Sverige, menar Yvonne:

– För Sverige är det ett sätt att visa omvärlden att vi finns, att vi har gjort detta under många, många år. Som en talare sa, 1956 åkte de första svenska FN-soldaterna på uppdrag. Och vi fortsätter, vi vill verkligen dela med oss. Vi lever i ett samhälle som väldigt många vill komma till och som många vill ha i sina egna länder.

Frivilliga försvarsorganisationerna viktig kompetensbas enligt ÖB

Vi fick även en kort pratstund med överbefälhavare Michael Claesson som inte tvekar om de frivilliga försvarsorganisationernas roll:

– När det gäller de frivilliga organisationernas betydelse har det bara börjat. Ni är en kompetensbas, och fungerar som ett expansionskärl för den enorma vilja som finns att bygga ett svenskt totalförsvar. Vi måste bli mycket bättre på att se till att landa i fler avtal kopplade till krigsplaceringar. Vi ska jobba tillsammans mot sådana mål. 

Text och bild: Eva Jönsson, Copyfabriken