Viljan att bidra förenar lottor
Iréne Blank (39) och Elisabeth Juhlin (75), Filipstads lottakår, har varit lottor i 2 respektive 34 år. De blev medlemmar under olika tidsepoker som präglades av olika omvärldshändelser och deras engagemang har sett olika ut. Ändå är de rätt lika. De delar en vilja att på sina respektive sätt aktivt bidra till ökad säkerhet och trygghet genom att engagera sig i samhället och totalförsvaret.
Iréne: från tanke till handling
Iréne blev medlem i Svenska Lottakåren första mars 2022, endast en vecka efter Rysslands invasion av Ukraina. Påverkad av omvärldsläget kände Iréne att hon ville hitta ett sätt att bidra i kris och krig, och hon började undersöka vilka alternativ som fanns.
- Då hittade jag Lottakåren, fick kontakt med en medlemsrådgivare och tillsammans så pratade vi litegrann om vad det finns för olika sätt att vara engagerad inom Lottakåren. Man kan vara stödmedlem, man kan vara den militära delen av lotta och den civila delen.
Att engagera sig militärt kändes som ett för stort steg, men eftersom Iréne är van att jobba med dator, skriva och prata mycket med folk, samt har den organisatoriska överblicken, tyckte hon att civil stabsassistent lät som något för henne. Utbildningen till stabsassistent var intensiv, men givande, och idag är hon inte bara civil stabsassistent utan också instruktör för blivande stabsassistenter.
Med barn hemma och ett fysiskt avstånd till sin kår tycker Iréne att det är bra att man kan påverka nivån på sitt engagemang och att hennes bidrag är värdefullt oavsett omfattning.
- En del blir lite avskräckta av att man behöver lägga ner så mycket tid, men där väljer man själv hur mycket man vill vara engagerad i.
För henne handlar det också om att kunna välja hur hon ska bidra samtidigt som hon tar hänsyn till sin familjesituation, och att vara förberedd när det oväntade händer. Innan visste hon inte så mycket om totalförsvaret och hade inte tänkt eller hört att alla är skyldiga att hjälpa till om något händer.
- Det gör att det känns ännu viktigare att förbereda sig och kunna välja vad jag ska göra om det händer någonting. Jag känner det - om jag kan välja på om jag ska gräva latriner eller kunna hjälpa till och vara en stabslotta vill jag hellre vara stabslotta.
Hon tycker också det är bra att det finns flera sätt att vara lotta. Att man exempelvis inte nödvändigtvis behöver vara stor och stark.
- Till vardags är jag en vanlig person, jag är tvåbarnsmamma, tycker om att idrotta och träna och motionera. Men man hör ibland att det finns någon myt om att man behöver vara något träningsfreak, eller hurtig eller vältränad, för att vara med i Lottakåren – absolut inte!
Elisabeth: från barndomsdröm till verklighet
Elisabeth blev medlem i Svenska Lottakåren i februari 1990. Hon tyckte att det var spännande med det som hände i omvärlden då, med Berlinmurens fall, finanskrisen i Sverige och olika konflikter, men hon skulle inte säga att det påverkade hennes val att bli lotta. Det hade hon bestämt sig för att bli långt innan dess.
- När jag var ett litet barn, en liten flicka, var min mamma en lotta och jag tyckte att hon hade en så fin klänning med vit krage, en grå ylledräkt med en kappa. Hon var så fin, och då tänkte jag – när jag ska bli stor ska jag bli lotta!
När Elisabeth blev ”stor” var det inte längre enbart den fina lottadräkten som hennes mamma burit som lockade henne att bli lotta.
- Jag hade kompisar som var lottor och de pratade varmt om lottatanken, och så tänkte jag att – ja, det passar nog mig!
Och det verkar det ha gjort. Elisabeth började som presslotta och har sedan dess skaffat sig en lång lista av erfarenheter. Sekreterare, utbildningslotta och infolotta är bara några exempel på vad hon gjort utöver de många utbildningar och kurser hon deltagit på igenom åren.
Idag är Elisabeth kårchef i Filipstads lottakår sedan 23 år men hennes engagemang sträcker sig också bortom hennes officiella titlar. Hon är en aktiv del av sitt lokalsamhälle. Filipstads lottakår samarbetar med kommunen för att undersöka hur lottor kan hjälpa till vid insatser. De har också varit med och arrangerat flera evenemang i Filipstad. Från en motorcykelkortege som genomförts i över ett decennium på långfredagen, till att delta under lokala marknader, mässor och festligheter såsom nationaldagen.
- 6:e juni är vi med, och då har vi parad och går med fanan. Vi kokar kaffe och vi gör bakelser, och det kan vara 700–800 bakelser vi gör, vi brukar ha köer långt innan vi öppnar.
Dessa tillfällen tycker hon är utmärkta för att sprida kunskap och information om Lottakåren, och det händer att de får en och annan ny medlem genom detta.
- Vi tar alla tillfällen i akt och pratar om oss. Därför är det så bra att vi får vara med på väldigt mycket, för då når vi ju många.
Lotta - en tidlös roll: 100 år av engagemang
I ett sekel har lottor som Iréne och Elisabeth valt att engagera sig i Lottakåren för att bidra till ett säkert och tryggt samhälle. Genom Iréne och Elisabeths berättelser ges en inblick i den mångfald av erfarenheter och motiv som drivit kvinnor att engagera sig i Lottakåren och totalförsvaret. Oavsett om det handlar om att organisera evenemang, delta i utbildningar eller vara beredd på insatser i kris och krig, är alla lottor en viktig del av det svenska totalförsvaret.
Efter att ha varit engagerade i Lottakåren, i 34 respektive 2 år, är Elisabeth och Iréne båda överens. Det är både viktigt och värt att engagera sig.
- Engagera dig om du kan för nu är det viktigare än någonsin som det har blivit. Det är mitt tips och min vädjan, säger Elisabeth.
- Funderar man på att gå med eller funderar man på någon som man tror skulle passa, tycker jag att det är värt det, för det ger så mycket på olika plan. Både personligt, socialt, men också yrkesmässigt, säger Iréne.
Text: Jennifer Bergström